Birger och Erika väntades åter denna afton eller på natten från en resa till Göteborg, en sådan som de varje sommar företogo vid Larsmässe marknad, då de gjorde sina årsuppköp. Gabriella, vilken annars ansåg denna årliga resa som en verklig högtid, vartill hon långt förut gjorde tillrustningar, hade denna gång vägrat att följa med. Men hon fick god tid att ångra sitt förhastade beslut och betalade det dyrt genom den plågsamma längtan, varmed hon i åtta dagar väntade på de resandes återkomst. Saken var den, att Birger genom brev fått underrättelse, att Rosenberg med det fartyg, som han förde för ett handelshus i Göteborg, just vid denna tid skulle inträffa där, men åter gå ut efter en fjorton dagar. Och nu var det ovissheten om Rosenberg skulle göra en vinterresa eller återkomma på hösten, som oroade Gabriella. Birgers och Erikas hemkomst borde likväl meddela underrättelse om denna punkt, liksom åtskilliga andra, vilka förorsakade henne bekymmer.
Det kunde visserligen med skäl tyckas, att alla dessa lättast blivit hävda därigenom, att Gabriella medföljt på resan, och i början efter brevets ankomst gladde hon sig också mera än hon ville tillstå åt de lyckliga dagar, som hon skulle få tillbringa i Göteborg. Hon tänkte icke ens på vad som annars fröjdade henne. Allt detta var nu ett intet. Hon tänkte blott på Rosenberg och den oförmodade glädjen att en stor del av dessa dagar få vara i hans sällskap. Men aftonen före resan, då hon med sin kära Lena som bäst var i färd med att genomse sina saker och utvälja det vackraste och förnämsta till nedpackning, sade Lena ganska oskyldigt: — Herregud, vad det skall fägna kapten, att mamsell Ella reser och hälsar på honom.
— Vad kommer det åt dig, utbrast Gabriella med en liten rynkning på näsan, tror du eller kan du vara så enfaldig och inbilla dig, att jag reser in för kaptens skull?
