— Herregud, det var väl intet ont i det!
— Intet ont, kära Lena, men det vore åtminstone rätt onödigt, och nu faller det mig just in, att jag alls icke reser.
— Ah, det är icke möjligt — den föresatsen går mamsell Ella aldrig i land med! försäkrade Lena.
— Inte — vi få väl se… Och nu kan du gärna gå ned, ty sedan ingen packning erfordras, så behöver jag ej heller någon hjälp.
Nu blev Lena gråtfärdig. — Har jag väl någonsin sett maken — jag vånnar, att jag hade varit så slug och hållit mun på mig! Men aldrig tänkte jag att det var så farligt heller.
— Du var slug som talade ut, Lena, klokare än jag. Men låt mig nu vara i fred.
Lena gick. Men i stället för att ordna de omkringströdda klänningarna, schalarna och schaletterna satte sig Gabriella till rätta i sin lilla soffa. Hon ville betänka, väga och överväga. Borde hon väl giva Rosenberg anledning att tro, att hon kommit till Göteborg endast för hans skull, för att träffa honom, som försmådde att stanna över vintern på Tistelön och fann Birgers galeas för obetydligt — Nej, jag tackar, det blir ingenting av!
Med denna fasta föresats gick Gabriella till sängs.
Följande morgon vaknade hon vid det häftiga springet av och an, som alltid bådar tillrustningen för en resa. Hon skyndade att kläda sig. Hjärtat hoppade oroligt vid den livliga rörelsen, som därnere förrådde skyndsamhet. Säkert var vinden god — middagstiden voro de kanske i Göteborg… kanske bjöd Rosenberg dem ombord… Och nu frågade hon sig huruvida det vore så alldeles klokt, att hon fäste uppmärksamhet vid det, som Lena yttrat i sin välmening och utan kännedom om förhållandet. Rosenbergs känsla, om hon följde med, bleve säkerligen endast gläd-
180
