ken hon ej vågade komma fram med den förevändningen, att olust eller nyck höll henne hemma. Hon kände sin svägerska för väl att räkna på, att hon under sådana omständigheter skulle få sin vilja fram.
— Söta Erika, sade hon till denna, som hon träffade ensam i handkammaren, jag har kommit att tänka på något, som gör att jag denna gång icke vill följa med på Larsmässefärden.
— Vad då, Ella lilla? Du har ju så innerligt glatt dig däråt! svarade Erika förundrad och lät skeden, varmed hon höll på att skumma kaffegrädde, vila mot fatet.
— Jag har svårt att säga det, så att du icke tror att det bara är en nyck. Alltsammans kommer därav, att Lena i går afton, då vi höllo på att plocka fram mina kläder, sade: ”Kors vad kapten skall bli glad för att mamsell Ella kommer in och hälsar på honom!” Lena menade visst icke ont med det, tvärtom, men hon förstod inte bättre, och så föll det mig med ens in, att Rosenberg kunde tänka detsamma, och därför… Gabriellas brinnande kinder förklarade det övriga.
— Du får i detta fall alldeles göra som du vill! yttrade Erika och återtog i allt lugn sitt husmoderliga bestyr. Hon var på det hela belåten med att Gabriella föredrog att vara hemma, och sedan, ehuru hon behöll det för sig själv, unnade Erika Rosenberg att få sakna Gabriella.
— Och du misstycker inte, att jag blir hemma, Rika?
— Visst inte! Jag tror till och med att det är rättast.
Glad, nästan triumferande över att vara gillad av Erika hjälpte Gabriella raskt till att få de andra ut. Men knappt voro de i båten och denna för frisk vind och fyllda segel börjat skjuta fart, förrän hon började gråta.
Veckan, som var bestämd för Birgers och Erikas frånvaro, föreföll Gabriella dödande långsam, och hon blev ej litet glad, när slutligen en seglare, som passerade förbi
182
