Tistelön och där lade bi, underrättade, att Birger skulle återkomma samma afton.
I hopp att få sikte på den efterlängtade båten satt Gabriella vid fönstret, sedan hon förgäves ett par timmar spanat. Men väntan blev henne lång. Solen hade redan dalat, och nattens skuggor svepte omkring bergen. Klockan hade slagit tolv, hon led mot ett, och ännu satt Gabriella väntande.
Några sakta årtag hördes, och en liten farkost gled intill bryggan. Det var Anton som återkom. Då han varseblev Gabriella i fönstret, gick han fram åt den sidan. — Du kan gärna lägga dig, Ella, sade han, vi få ingen båt hem i natt! Det är en sådan stiltje, att man ej kan komma någon väg.
Anton log. Det var ett sorgligt leende. — Jag har varit hemma hos mitt! sade han och visade utåt sjön.
— Vet du vad, sade Gabriella och sträckte sig långt ut genom fönstret, jag skall säga dig något! Näcken bor icke i havet. Den tiden folk trodde, att han verkligen fanns, bodde han i strömmar och åar.
— God natt, du! Anton nickade och gick. Han ansåg för överflödigt att ingå i några bevis om en sak, vilken för hans orediga sinne blivit en verklig trosartikel, ehuru stunder funnos, tillräckligt rediga att övertyga honom, att detta slags galenskap snarare vore en envis villfarelse, än ett vansinne. Men i alla händelser var Antons sinne ej ägnat att bestå en allvarlig kamp med förnuftet. Han hade långa, ljusa mellantider, men själen förföll åter i sitt svaghetstillstånd, och strävade förgäves efter frihet.
Trött och litet harmsen sökte Gabriella att i sömnen glömma sin felslagna väntan. Och när det i daggryningen blev liv på bryggan, väcktes hon väl och tänkte: — Nå, äntligen äro de här! men därvid slötos åter hennes ögon: hon var alltför sömnig att stiga upp. Då hon sent på mor-
