Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/200

Den här sidan har korrekturlästs

gonen vaknade, stod Erika vid hennes säng och hälsade henne med ett vänligt god morgon.

— Ack, Erika, du, som kom hem så sent, är ändå uppe före mig! Jag satt också uppe till långt på natten, men jag hade inte därför bort försova mig. Jag riktigt blygs över, att jag ej gjort i ordning kaffet åt dig.

— Vi ha ännu icke druckit kaffe. Om du skyndar dig ned, så gör vi sällskap, men då skall du vara rask!

— Ja, Erika… men vänta en smula, ha ej så brått! Jag får ju icke tala ett ord med dig. Ha ni haft roligt, ha ni…

— Å ja, vi ha haft rätt roligt. Du skall få besked om alltsammans, när du kommer ned, men nu har jag bråttom. Det är så många av mina spånadsgummor, som vänta på mig, att jag måste gå. Och till stor ledsnad för Gabriella, vilken naturligtvis gärna velat tala ensam med Erika, återstod nu intet annat råd än att så fort som möjligt kläda sig för att med de övriga dela de underrättelser, som kunde vankas vid kaffebordet.

— Det välsignade håret ha vi kvinnfolk visst fått för att pröva vårt tålamod! sade Gabriella otåligt, medan hon ganska omilt rev upp den långa flätan. Men så påkostande det än var att öda tiden härpå, hade Erika likväl så bestämt vant flickan vid denna ordning, att Gabriella aldrig gick ned om morgnarna utan att vara väl och vackert kammad. Denna gång skedde det likväl med en skyndsamhet, som lämnade de rödaste rosor på hennes kinder. Och då kammen slutligen kastades i lådan och den lätta muslinsduken över axlarna, var toaletten färdig och Gabriella med tre hopp nedför trapporna och inne i dagligrummet.

Vid fönstret stod bredvid Anton en främmande. Denne vände sig om, och med ett ohejdat uttryck av glädje utropade Gabriella: — Rosenberg, kapten Rosenberg!

— Ja, emedan jag gick miste om det nöjet att få se

184