mamsell Gabriella med sina släktingar i Göteborg, så följde jag med dem hit ut på ett par dagar! sade Rosenberg med den öppenhet, som utmärkte honom, och tryckte till hälsning Gabriellas hand.
Vår hjältinna rodnade mycket vackert och neg.
— Bli bara inte för högmodig, Ella, inföll Birger, ty även skonerten har sin del i besöket!
— Nå, var det icke en riktig överraskning? frågade Erika, vilken nu, åtföljd av Lena med den stora kaffekannan, inträdde och bjöd alla till det trevligt dukade kaffebordet.
— Jo, det var visst en överraskning, men det var styggt av dig, Erika, att ej säga det minsta!
— Jag hade måst lova kapten att tiga. Han ville så gärna själv se, om du skulle bli glad vid hans återkomst.
Gabriellas blick träffade härvid Rosenbergs, och vad hon då såg i den satte hennes hjärta i en så orolig rörelse, att hon alls icke fann något svar, utan var särdeles glad att få övertaga bestyret med serveringen.
Över huvud och ganska öppet syntes Rosenbergs uppförande under hela dagen vittna om att frånvaron styrkt och givit raskare liv åt hans känslor. Om aftonen berättade Erika för Gabriella, att han gjort en så lycklig resa, att hans lynne därigenom blivit lättare och att dessutom hans utsikter nu voro mycket ljusare än under den tid, han vistades hos dem.
— Jag kan just tycka det… Men, Rika, har du hört om han kommer hem i höst eller om han skall göra vinterresa?
— Det har jag icke hört — kanske nämner han något därom i morgon.
Icke särdeles tillfredsställd med förklaringen och alldeles ur stånd att begripa hur Erika kunnat vara så likgiltig att ej ens fråga därom, avvaktade Gabriella med otålighet
