jular på Tistelön, om mamsell Gabriella försäkrar, att jag blir välkommen.
— Det vet nog kapten Rosenberg förut. Vi leva så ensligt på vår ö, att…
— …att var och en är välkommen! inföll kaptenen med ett litet gäckande leende. Men jag är så djärv att vilja veta om jag särskilt vore välkommen?
— Det får kapten höra efter till jul! inföll Gabriella skrattande.
— Må göra — jag väntar till dess… men då — om vi väl vore där!
Gabriella suckade i sitt hjärta detsamma.
Genom den lilla utfarten på sjön hade ett mera innerligt och förtroligt förhållande tillkommit, vilket ock synbart röjde sig under denna aftons samvaro — och aftonen utgjorde en halv dag, ty som man icke på länge skulle återse den värderade vännen, blev hela släkten uppe till långt fram mot morgonen. Rosenberg satt under alla dessa lyckliga timmar bredvid Gabriella på soffan, och vid varje liten historia, han slutade, var leendet på hennes läppar hans högsta triumf.
Slutligen sade Haraldsson: — Nej, detta går inte an — vi uppehåller kaptenen. Nu må han sova ett par timmar!
Birger steg upp, Erika och Anton även, Rosenberg och Gabriella måste således göra detsamma, men de kände var och en inom sig, att de firat sin första verkliga högtidsafton. Deras hjärtan hade talat. Ord äro då tämligen överflödiga.
Efter kaptenens avresa var Gabriella flitigare, raskare och muntrare än någonsin. Hon talade mycket med Erika i hushållssaker och tog sig just därvid som oftast en så förnumstig min, att Erika kände sig frestad att skratta åt den sextonåriga husmoderns allvarliga värdighet. Det hände då icke heller så sällan, att Gabriella själv vid det kväv-
