da leendet på Erikas läppar utbrast i skratt, slöt sina armar om den trogna vårdarinnans hals och viskade: — Du kan gärna skratta högt, Rika, om du tycker att det är så roligt, att jag vill veta ett och annat, men jag kan ju också bli gift och få ett hus att sköta liksom du!
— Jag skrattar visst inte åt din vetgirighet, Ella — den skall troligen snart komma dig till pass — men du ser därvid så betänksam ut, att jag ej kan låta bli att tänka på huru du för icke längesedan höll samråd med dina dockor och då just hade samma min.
— Men jag har väl nu vuxit ifrån dockorna! sade Gabriella och höjde sig litet på tåspetsarna.
— Det förstås — vid sexton år tränger stundom första tanken på brudklänningen undan sista skymten av den kära dockklänningen.
Gabriella ilade bort. Hennes hjärta slog icke förgäves takten till Erikas tema. Långa, tillfredsställande brev från Rosenberg till Birger förvissade henne, att hoppet om brudklänningen ej svävade i luften.
På ett brev fick Gabriella likväl inte höra slutet: det var endast sedan Birger och Erika gått in i sängkammaren som det åter framtogs och av Birger lästes högt för hans hustru:
”Jag vill aldrig vara hederlig karl, om jag nu kan vänta längre! Får jag bara foten åter på Tistelön, så friar jag, och det flux. Jag har betänkt, noga betänkt, att jag kan gå så långt, eftersom Vår herre åter tycks le emot mig. Det är icke därför sagt, att giftermålet skall följa strax därpå. Ett par år väntar jag nog troget på min sköna, älskade Gabriella.”
188
