hon icke suckar ibland, så att det just sticker till i hjärtat på mig!
— Mitt kära barn, säger jag då, kan du säga mig varför du suckar så fasligt? Är du icke nöjd med oss, min snälla Josefina?
Då suckar hon igen och svarar:
— Jo, gudbevars, skulle jag inte vara nöjd! Men jag rår icke för, att jag andas så tungt: det känns så trångt i bröstet.
Men hon ser just icke sjuk ut och har ej varit dålig sen hon kom hit. Det är blott en vana från hennes bekymmersamma dar. Kanske ger det sig med tiden, och det önskar jag av hela hjärtat, ty suckande och pustande har aldrig varit min sak. Bär världen emot, får man stångas med henne och ändå behålla modet, ty är det tappat, så farväl med alltsammans!
Så mycket om hemmets angelägenheter…
Nu till mina två stora nyheter.
Mitt kära barn, människan spår och Gud rår. Du vet, att jag ständigt visat avsky och — icke vill jag neka det — också känt en sådan för tistelöborna. Jag hade fått den fruktan, att du kunde bli kär i Haraldssons dotter, och det giftermålet hade blivit mig en tärande hjärtesorg, icke så mycket för min skull som för din egen. Jag känner, jag är säker, att det blivit din olycka.
Du vet, mitt kära barn, att jag icke är någon svag, skrockfull kvinna, men var människa har sina svagheter, och min — om den så kan kallas — är, att jag tror på gemenskapen mellan andra världen och oss syndiga varelser.
Natten efter den, då du på sälskyttet för många år sedan träffade den redan då beprisade tistelörosen, kom jag så helt naturligt, efter du varit med Haraldssons, att mycket tänka på salig far och hans olyckliga försvinnande. Jag kunde alls icke somna, utan beständigt hörde jag vågorna skvalpa
190
