omkring jakten, såg Arnman arbeta över mänskliga krafter och hörde i min upprörda inbillning hans dödssuck. Sådant kunde vara naturligt: en hustru är så nära förenad med sin man, att hennes sinnen visst nog kunna fatta och genomgå det hon bävande anar. Men sedan jag ett par timmar svettats i en hjärteångest, som jag förut aldrig känt, tillslöt sömnen för en stund mina tunga ögonlock, och då visade sig min salig gubbe för första gången efter sin bortgång. Varje hans drag var mig så klart.
Men jag fick ej länge fägna mina ögon åt att se honom, ty han tog mig i handen och sade:
— Katrina, vänd dig om och gråt!
Förskräckt vände jag mig, men då hade en stor förändring försiggått. Du och jag sutto i en båt för att resa till ditt bröllop. Som båten svängde, kände jag igen Tistelön, och i ett av fönstren stod bruden. Det var Haraldssons dotter, men hon syntes så kall och orörlig som en bild, med alldeles vita kinder, och hon varken hälsade eller såg oss. Men jag såg något rysligt — ett par stora droppar föllo från hennes ögon, och det var ej tårar, utan blodsdroppar. Darrande i var led, vände jag mig åter om. Jag såg ej mera salig far, men hans röst viskade mig så klart i örat, att jag ej visste om det var dröm eller sanning:
— Katrina, blodet, som du ser, är mitt!
Jag sade mig visserligen både då och nu, att en synvilla i drömmen är ingenting, men jag drömde knappt, ty jag var strax vaken. Likväl, efter det var liksom en varning från salig far, blev det mitt hjärtas största önskan, att Haraldssons dotter aldrig måtte få någon makt över dig. Nu har den stenen fallit från mitt bröst, och jag kan därför säga dig allt detta, ty du bör veta, att på juldagen hade de en högtid på Tistelön. Där var då förlovning mellan kapten Rosenberg och rosen. Och nu, mitt kära barn, andas jag fullkomligt lätt.
