— De två översta äro nedflyttade, så att alla ljusen stå i horisontell linje… Nu släckas de allihop.
— Gott! sade kaptenen. Vi få vänta länge och avvakta ny signal. Jag skall själv hålla utkik. Låt du emellertid folket skaffa och gå till kojs, utom Petter och gamle Lutter, vilka skola hålla sig klara på däck! Men låt först sätta ut storbåten och surra årorna i tollgången med platting, så att de kunna ro tyst… flytta så packorna intill relingen, gör klar en talja och slå en tross om dem, så vi genast kunna fira ned dem!
Medan dessa befallningar verkställdes, stod Rosenberg stödd mot kappen och riktade nästan oavvänt ögonen åt det håll, varifrån de sista ljusen försvunnit. Men så sjöman han var till själ och kropp, och oaktat det viktiga ögonblicket, kunde han likväl icke hindra sina blickar att stundom flyga över till det enda upplysta fönstret på frontespisen och sina tankar att besöka det rum, som doldes av de tjocka gardinerna. Rosenberg kände sig med en känsla av sällhet övertygad om att inom detta rum klappade ett hjärta varmt för honom och väntade otåligt på utgången av hans förehavande. Att han för övrigt tänkte en hel hop om jaktens besök på Tistelön, om den misslyckade visitationen och tullsnokarnas långa näsor, behövs väl knappt tilläggas. Men andra mindre tillfredsställande betraktelser inställde sig även. Ty ifall tulljakten lämnade platsen — om hon ej gjorde dem det sprattet att ligga kvar tills dager — försvunne hon likväl icke; och om ingen nattvisitation vore att befara ombord, hölle hon sig dock säkert i närheten, vaksam som draken i sagan.
Rosenbergs funderingar avbrötos här av styrmannen, som anmälde:
— Allt klart, kapten!
— Gott!
— Observationssignal igen, kapten!
— Ja, min själ har du ej rätt. Tänd ljuset igen, så vi få se vad gamlefar har att säga!
196
