Kaptenen lät visligen gubben råda, och sedan stenen blivit satt i sitt förra skick och de tre återstående packorna förvarade i andra hålan, vilken även täcktes genom ett av naturen på lika sätt bildat lås, yttrade Birger:
— Låt oss nu gå ned till båtarna, ty fastän icke någon, som ej känner konsten, gärna kan sätta stenen i rörelse, kunde hemligheten ändå röjas av slumpen.
— Tycker far som jag, sade Rosenberg, så vore en styrkeklunk icke ur vägen efter det schå vi haft.
— Åja, varför icke det! Unga Rävenklo i tulljakten kan nu få komma bäst han behagar. Det skulle just vara roligt att narra honom, och om kapten ingenting har emot ett litet upptåg, så ska vi visa'n vägen.
— Det vore ett oförsvarligt överdåd, far, invände Birger.
— Prat, prat, det må jag veta bättre! yttrade gubben, som nu greps av sin gamla övermodiga självrådighetsanda.
— Men hur skall det gå till? frågade Rosenberg, som till hälften vägde mellan fruktan och den farliga frestelsen att få roa sig med en tullsnok… Petter!
— Kapten!
— Langa hit de bägge buteljerna från båten! Nå, hur skall det gå till, fader Haraldsson?
I stället för svar slog nu Haraldsson eld i en fnöskbit och blåste på den under sin hatt för att hindra det lindriga luftdraget från sjön att släcka densamma. Med tillhjälp av torr mossa och en hop gammal tång, som låg spridd på stranden, brann snart en liten klar eld, vid vilken gubben antände ett furubloss, som han lät hämta upp från sin båt.
— Seså, yttrade han, belägg nu båtarna bredvid varandra… Fäst du, Birger, blosset vid toften — det är bra… buteljerna på slupdurken, glasen på främsta toften… Alle man i båtarna… Klart till aktion… Och nu, kapten, ska vi prata ett förtroligt ord med buteljen. Så, låt oss nu klämma
200
