till! Vi ha tulljakten här i rappet, och såna hundar böra åtminstone icke vara med om mer än en butelj.
— Rätt så, fader Haraldsson! Ni är på gott humör i afton — jag har aldrig sett er sådan.
— Gubben blir ung, när han är i sitt gamla element. Det gör gott ända in i själen, när ett roligt kap lyckas.
— Skål, far… Birger, du får icke bli efter — håll takten med mig! Men låt mig nu för all del få höra hur det gick när jakten lade till… var visitationen lång?
— Nej, min själ, gick den icke lätt över! Han bröt så tvärt av, att han nog hade väderkorn om, att det icke fanns något att anamma den gången.
— Blev Gabriella rädd för besöket?
— Rädd! upprepade Haraldsson föraktligt, hon är dotter av en gammal sjöbjörn och låter icke skrämma sig av myggbett. Hon var dessutom icke nere med sin fot, fast hon allt var så nyfiken som kvinnfolk bruka vara! Men Anton, som trodde, att de ville visitera jungfruburen, hade reglat dörren, så att fågeln fick sitta inne.
Rosenberg log, uppmanande Birger, som satt mörk och sluten, att anlita buteljen, och lät därefter denna gå flera gånger runt i laget. Men sista droppen var ännu icke tömd av gamle Lutter, vilken med välbehag rullade bussen omkring i munnen, medan han i framåtlutande ställning vilade på åran, då sakta årtag hördes tätt bredvid. Innan något anrop skett, hoppade en av jaktkarlarna mitt i båten och frågade med skarp röst:
— Vad ha ni för er härute mitt i natten?
— Vad flaxar du efter, din förbannade torsk? yttrade Haraldsson listigt liksom han förehaft den oskyldigaste sak. Du skrämde just nu bort en ål för mig, så lång som en tullsnok. Om du öppnar korpgluggarna en smula, hade din fårskalle kunnat uppfatta, att vi hålla på och ljustra, och du har med dina krumsprång jagat bort all fisk på en fjärdingsvägs
