— Man kan icke alltid vara till hands i samma stund ett fartyg kastar ankar, men man kan gottgöra sin försummelse. Om det emellertid icke stör kaptens fisknöje vill jag med mitt folk bege mig ett stycke uppåt stranden för att söka fågelbon och dun. Sjöfåglarna ha skrikit här hela aftonen, så jag tror, att jag möjligen kunde göra en god fångst.
— Tiden är visserligen besynnerligt vald, men som herr löjtnanten behagar! svarade Rosenberg med ett tvunget leende, dock icke utan en liten stockning i bröstet.
— Tillåter kapten, yttrade Haraldsson med en menande blick på Rosenberg, så vill jag lysa herr jaktlöjtnanten, ty skall en fånga fåglar här på ön, så måste en se, och det klart, eller vad säger herr jaktlöjtnanten?
— Jag har icke begärt hjälp, men efter fader Haraldsson, som jag också känner igen här, är så tjänstaktig, så varför inte! Det skall fägna mig, om jag kommer i tillfälle att löna er välvilja.
— Tackar så mycket, herr löjtnant, för hans vänlighet! svarade Haraldsson med en enfaldig och ödmjuk ton, som avbröt mot det hånfulla leendet på hans läppar.
Under det allt detta skedde stod Birger, vilken under faderns gyckel med förste jaktkarlen gått i land ett par steg från landningsplatsen, stödd mot en utskjutande klippspets. Han var blek, och ögat vilade spänt på den lille rörlige mannen, vilken, jämte den andre jaktkarlen och en stor pudel, följde tätt efter jaktlöjtnanten, då denne begav sig uppåt stranden. De skarpa, livliga dragen och raska rörelserna hos den unga jaktkarlen erinrade Birger om något ur hans förflutna liv.
Ett förtroligt ögonkast av Rosenberg bragte honom till fullkomlig besinning, och han följde nu denne, som, jämte Haraldsson, gamle Lutter och Petter Lindgren, på något av-
