av berghällen var i en trång rämna en mast inkilad, på vars topp en flöjel ängsligt gnisslade för vinden.
En tung dimma låg utbredd över det ödsliga landet. Mot de nakna klipporna slogo vågorna sin entoniga takt, och under gälla skri flaxade sjöfåglarna till sina undangömda boningar. Dagen var långt framskriden och mörk skymning bredde sig över Tistelön. Men inne i stugan flämtade en tranlampas bleka sken.
En undersätsig, bredaxlad man, omkring femtio år, satt vid ena ändan av ett ekbord på en avhuggen träkubbe, vars släta grönmålade sidor med märken efter järnringar tillkännagåvo lämningarna av någon mast. Ansiktet var mörkbrunt och väderbitet, kring huvudet tovade sig en tät massa av gråsprängt hår, och polisongerna drogo sig i en spetsig vinkel nedåt den framskjutande hakan, från vilken ett långt skägg föll ned. Mannen var klädd i en bunttröja av ylle och byxor av ett slags tjock sjögrön, holländsk bomullssammet, tämligen vida och slutande vid knät, där de grova sälskinnsstövlarna vidtogo. Varje rörelse förrådde kraft. Och de grå, skarpa ögonen, som med välbehag betraktade en studsare, som han höll på att rengöra, uttryckte något, som tolkade en stark själ.
Mitt emot denne man, familjens överhuvud, satt äldste sonen Birger, en riktig jätte. Hans drag ägde ett vackert manligt uttryck, en viss befallande styrka; men läppens hånfulla krökning, jämte det vilda, oroliga i hans irrande öga, ingav den föreställningen, att över hans själ nu ruvade ett tungt bekymmer. Birger Haraldsson, klädd i segelduksbyxor och med de blårandiga skjortärmarna uppskjutna till axeln, vilade sig vårdslöst mot sin lodbössa, under det han sysselsatte sig med att skärpa flintor, som han emellanåt prövade mot nageln.
På sidan av den mörke, allvarsamme mannen satt hans yngre son, Birgers halvbror. Det var en ljuslätt, klent byggd gosse mellan tolv och tretton år, i vars bleka ansikte en djup,
6
