vara tullsn … att vara vid det lägre tullväsendet, menar jag. Det borde ingen hederlig karl med hjärta på rätta stället.
— Hur så? frågade Arnman, och en stark rodnad steg på den ungdomliga kinden.
— Jo, därför att det, rent ut sagt, är förbannat futtigt att som en hund snoka omkring och lukta efter ett köttstycke att sluka upp och kanske därvid få stryk efteråt eller ock se det gå sig ur händerna, utan att vinna någonting utom måhända snubbor av höga vederbörande.
Rosenbergs frispråkighet förde honom för långt. Han tycktes först känna detta vid Arnmans lugna, men kalla svar:
— Må var och en sköta den tjänst, för vilken han ansvarar, efter heder och samvete — följderna får han själv stå för. För min del tror jag icke, att någon tjänst är föraktlig. Tjänstemannen kan vanhedra sitt yrke på ett eller annat sätt, men icke yrket honom.
— Herr löjtnanten missförstår meningen av mina ord — jag är ej van att väga dem. Men då jag tyckte löjtnanten vara för god åt sitt yrke, var det åtminstone icke meningen att säga en ohövlighet. Jag kan värdera en person utan avseende på hans befattning.
— Då bör den också lämnas å sido! anmärkte Arnman.
— Mycket sant, men om jag yttrade något icke alldeles på sin plats, får löjtnanten skylla på en sjömans vanliga öppenhet. Det var i alla fall gott menat; och låt oss nu dricka på saken, ty det kunna vi väl göra, fastän vi äro av skilda meningar.
Arnman lät ej förgäves uppmana sig, och kaptenen, som blev allt bättre till mods, försäkrade, att han vid besöket på Örnungen ville förse honom med några buteljer av sin förträffliga sherry.
Medan herrarna sålunda angenämt nog, tillbragte tiden i ruffen, sutto karlarna akterut i jakten. och fröjdade sig vid brännvinskruset, vilket hade sin plats mellan gamle Lutter
212
