efter avtal på Örnungen och begåvades av den artigt tacksamme kaptenen med ett halvt dussin buteljer sherry, apelsiner, druvor, fikon med mera, varefter bägge männen vänskapligt åtskildes under försäkran om ömsesidig aktning.
Tredje kapitlet.
“Jag vet redan alltsammans!” sade Gabriella och flög i sin fästmans armar.
— Vad vet du! frågade kaptenen, icke litet förundrad vid hennes bedrövade blick.
— Alltihop vet jag. Pappa och Birger ha nu gått och lagt sig, men jag tror ej att pappa kan somna. Jag har aldrig sett honom så ond — men så var det också bra skamligt av den listige jaktlöjtnanten att ta alltsammans på det sättet. Kom, nu gå vi in till Birger och Erika, så ska du få höra på ett förslag som jag har.
— Birger sover ju?
— Åh, nu är han nog vaken … Kom. Och hon drog honom hastigt med sig till Birgers rum.
Denne sov verkligen, men vaknade vid Gabriellas tämligen högljutt uttalade fråga: — Sover du? Och genast var han uppe och i samspråk med Rosenberg, vilken, liksom många personer, på nytt retades till vrede vid att träffa någon, som kunde deltaga i hans förtrytelse.
— Men det var ju ej om det vi skulle tala? inföll Gabriella. Och nu utvecklade hon sitt förslag. De skulle låtsas göra en lustfärd med Marstrandsbesök och strandhugg med kaffekok på hemfärden vid den plats där smuggelgodset låg gömt. Birger, långt ifrån att skratta däråt, yttrade, till Rosenbergs stora förvåning, en förmodan, att detta verkligen vore det bästa och säkraste medlet att hemföra godset, först emedan färden under sådana omständigheter icke komme att likna
