en smuggelaffär. Sedan vore det inte otroligt, att jaktlöjtnanten, i den händelse han åter kryssade på utkik, av artighet mot Ella, med vilken han gjort bekantskap för några år sedan, läte åtminstone hennes plats bliva oantastad.
— En sådan björn skulle visa så mycken hövlighet! Nej, det är jag säker på, att han icke gör, menade kaptenen.
— Jag har sagt min mening, yttrade Birger, må Erika lägga sitt ord till! Fruntimrens råd äro alltid vida bättre än vi vilja medge, min käre Rosenberg!
— Jag röstar för Gabriellas förslag. Det duger åtminstone att försöka; och när det i alla fall icke kan gå värre än att Rosenberg mister sina sidentyger och schalar, så tycker jag, att det just kan göra detsamma, om det sker på ljusa dagen eller om natten. För att möjligen bevara dem, tror jag likaväl, att försöket vid dager blir det säkraste.
— Nu är du överröstad! utropade Gabriella livligt. Och den vackraste schalen i packan är min, om jag riktigt för hem alltsammans åt dig. Är det icke så?
— Jo visst! Maken till den skulle du ha fått ändå. Men jag tycker, att hela saken med fruntimmer i slupen är liksom litet befängd — det kan aldrig gå väl.
— Det går väl, tro mig och var ej envis, jag blir annars ledsen! sade Gabriella, som nu antog ett högst bedrövat utseende.
— Ja, så låt barka då! Det kan icke gå värre än sist … Den sakramentskade kycklingen, som skulle slå blå dunster i ögonen på mig — det vore en riktig hjärtbalsam att kunna lura honom tillbaka, ty ehuru det, som är kvar, är det minsta, vore det ändå, som sagt, en lisa, om det rakade honom förbi.
— Det är då beslutat! inföll Erika. Vi resa i morgon …
Morgondagen kom och till Gabriellas förtjusning med sol och gott väder. — Ser ni, jublade hon vid kaffebordet. Gud har hört min första bön om en vacker dag, och han hör nog den andra också. Jag är nu så säker, att jag blott fruktar,
216
