Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/233

Den här sidan har korrekturlästs

att jaktlöjtnanten rest hem och ej vidare bryr sig om någon efterspaning.

— Det vore likväl det lyckligaste! menade Rosenberg.

— Visst icke, ty då skulle du säga, att det gått lika bra antingen jag varit med eller ej, och detta vore det harmligaste av allt. Nej, må han komma och göra visitation! Jag längtar att få visa dig hur jag skulle bete mig vid ett sådant tillfälle. Du finge väl se, att jag vore modig!

— Jo jo, härhemma — men finge du sikte på tulljakten, hörde den preja oss och slutligen lägga sig helt prydligt utmed långsidan, då … Ett uttrycksfullt leende slutade den mening, som kaptenen icke nändes uttala i ord.

— Så, du menar, att jag då läte skrämma mig? Men vill du då aldrig komma ihåg, att jag för längesedan vuxit ifrån dockorna?

— Jo, men du må min själ tro, att jaktlöjtnanten icke är någon docka! menade Rosenberg.

— Och dessutom vore det långt klokare, om du lekte med dockorna än att ge dig ut på sådan färd. Låt jaktlöjtnanten ta hela skräpet — jag tycker vi haft så många upptåg av det slaget, att det nu kunde vara slut!

Det var Anton, som i butter och vresig ton yttrade dessa ord. Han hade fått vetskap om Rosenbergs missöde, och lika mycket som han harmades över dennes olovliga handel, vilken åter skulle bringa i gång det gamla talet om smuggleri på ön, lika mycket förtröt honom Gabriellas förslag, som måhända kunde sätta både henne och alla de andra i beröring med sonen till den mördade kustbevakaren. Vid blotta ljudet av Arnmans namn rann blodet hetare i Antons ådror, och hans huvud blev märkbart oredigt. Men Rosenberg och Gabriella, som ej kände orsaken, talade ofta om jaktlöjtnanten, och därför befann sig Anton i ett mer än vanligt upprört tillstånd.

— Du är så ond, Anton! sade Gabriella. Vad behöver du

217