bry dig om Rosenbergs gods? Det är väl i alla fall icke så farligt med lite smuggling. Jag minns, att när jag var barn, smugglade far och Birger stora balar och fat av många slag, och jag kommer också ihåg allt vad de drogo ihop den natten, då du var ute och …
— Tyst, eller vrider jag nacken av dig, du vita korpunge, skrek nu Anton i sin gamla vilda ton, nämn icke ett ord om den natten! Hans knutna hand nedsjönk maktlös, blicken återtog sin vanliga slöhet och utan att fullborda meningen, gick han bort i sin spisvrå, varest en nött fläck visade den plats, där hans förvirrade huvud bortdrömt så många timmar av hans overksamma liv.
Birger hade bleknat vid det oväntade utbrottet, Erika rodnade, men Gabriella viskade till Rosenberg: — Bry dig icke om vad han säger! Vi skola akta oss att reta honom, ty då återkommer hans olyckliga sinnessjukdom: han tål aldrig att man talar om smyghandel.
— Hur är det med dig, stackars Anton? frågade Erika deltagande och närmade sig ynglingen. Är det något jag kan göra för dig?
— Ingenting, Erika — men du skulle icke låta henne resa! Och du själv, Birger, du vet — jag trodde, att du var klokare, Erika!
— För Guds skull försök att sansa dig, viskade Erika, och kom ihåg, att Gabriella är Rosenbergs fästmö! Det är för hans skull hon reser, och tycker du, att jag kan sätta mig emot det, som verkligen är förståndigt?
— Låt mig vara — jag märker nog, att du icke ser längre än andra! svarade Anton bittert och vände sig ifrån Erika, vilken, ur stånd att fatta den mening, som dunkelt välvde sig inom hans huvud, lämnade den stackars grubblaren.
— Sådan har jag aldrig sett honom! yttrade Rosenberg sakta till Birger.
Birger svarade: — Å, det är gammalt. Hans sjukdom åter-
218
