tog sig förträffligt ut. Rosenberg låg vid hennes fötter och betraktade henne med förtjusta blickar — men det vore icke med sanningen överensstämmande om vi försäkrade, att han därvid glömde bergshålan och sina sidenpackor. Tvärtom, då han nu åter var gömstället så nära, föreföll det honom som om de måste finnas på sin behöriga plats. Erika satt på en sten och instruerade Petter, som nu gått i författning med kaffekoket, medan Birger gick av och an.
Själva denna udde av ön utgjorde en gigantisk klippa, sönderstyckad, såsom det förekom, genom en jord- och havsomstörtning. Vid dess fot låg tusentals musslor och olikartade stenar kringspridda, men förgäves sökte ögat efter en buske, en enda rot: intet tecken förefanns till någon växtlighet.
— Men, käre Rosenberg, sade Gabriella otåligt, skola vi ej gå och se efter sakerna?
— Vi böra icke öppna blocket, förrän vi äro färdiga. Låt det först bli litet mera skumt!
— Så du talar — hur skall Erika och jag då se att sy in sidentyget?
— Värm åtminstone upp dina små händer innan du tänker på att sy! invände Rosenberg, i det han drog av hennes handskar och började att med sina kyssar och sin varma andedräkt sätta rörlighet i Gabriellas halvstelnade fingrar.
— Jag skall taga stenen i sikte och sedan kasta en blick ifrån bergsspetsen utåt sjön! sade Birger; och en stund därefter gav han med sin näsduk den dubbla signalen, att blocket tycktes vara orört och passagen fri. En återsignal från Erika underrättade honom att kaffet var färdigt och väntade.
— Så doppa då av mina rara skorpor, Gabriella, och se icke så orolig ut! yttrade Erika leende, i det hon på nytt räckte Gabriella den gula nankinpåsen med de alldeles färska skorporna.
