— Tycker du, att jag kan ha smak för sådant! Jag sitter som på nålar och vet icke varför vi söla bort tiden. Gå, käre Rosenberg, och se efter! Jag är litet ängslig, innan jag fått godset.
Birger och Rosenberg följdes nu åt till bergshålan, och snart dansade Gabriella av hänryckning, ty packorna ej allenast funnos utan de befunnos även innehålla vad de borde. Och nu blev det ett uppsprättande och instuvande och sömmande, så det var lust att se med vilken färdighet det stora varet formade sig till en försvarlig och respektabel långdyna.
— Och nu, intet söl utan fort i båten! sade Birger och kastade själv dynan på axlarna. Då den låg på sin plats, och Gabriella riktigt tryckt sig ned därpå, hade hon ett utseende som om hon velat trotsa alla makter att förmå henne lämna den.
Sedan Petter, som larvade efter med korgarna, även lyckligt kommit ombord, sköts båten ut, och i varje öga, som såg tillbaka åt den ödsliga klippan, låg en smula tacksamhet för det skydd den lämnat. Sällskapet blickade framåt med förhoppning, ty tulljakten låg förmodligen långt därifrån, åtminstone syntes ingen skymt av hennes förhatliga former.
— Nå, lycka till god marknad, kapten! sade Birger och fattade styret. Ha vi det väl hemma, går det av sig självt att någon av dagarna få det in till Göteborg.
— Langa fram buteljen, Petter … Seså, bror Birger, tack för allt besvär både i dag och sist … låt oss tömma ett glas för god utgång! Och i denna skål instämde även damerna.
Petter och kocken intogo även en försvarlig styrketår, varefter de fattade årorna och drevo slupen med förnyad kraft mot hemmet.
— Rätt så, gossar, det kallar jag att ro … Blås nu i dina små händer, Gabriella, så få vi också en frisk vind.
Rosenberg var nu på gott humör. Första medgången hade gjort honom djärv, och efter fem minuters rodd var hela säll-
222
