skapet så lugnt som om kronans flagg aldrig viftat inom Bohuslänsskären.
Den enda, som icke var fullkomligt nöjd med sin dag, var Gabriella. Det förekom henne liksom hon haft allt detta besvär förgäves, och oupphörligt flög hennes öga än åt ena, än åt andra hållet för att upptäcka någon misstänkt punkt; men den syntes ej, och nu hade det ju verkligen varit detsamma, om hon suttit hemma eller varit med. Såg det ej ut som om både sidentyg och schalar gärna kunnat ligga öppna mitt i båten?
— Man ser nu huru påpassliga de där herrarna äro! yttrade hon i en ton mittemellan triumf och harmsenhet. Man kunde minsann föra bort bra mycket saker, vilka skulle gå deras näsa förbi.
— Var icke för övermodig, min lilla hjältinna! invände Rosenberg. Det kunde lätt hända, att du bleve bet. Än äro vi ej halvvägs …
— Och likväl — om jag icke bedrar mig — vid det mål, som Ella så ivrigt efterlängtat! yttrade Birger och steg upp, för att bättre taga i sikte den där stora sjöfågeln, som helt oförmodat sköt fram på sidan om udden.
Rosenbergs manligt bruna ansiktsfärg fick en anstrykning av blodrött, hans ögon följde samma riktning som Birgers och övertygade honom snart, att denne sett rätt. En båt nalkades verkligen, och om ej den skymning, vilken redan började utbreda sig över land och hav bedrog, så blåste den hatade kronflaggan på masttoppen.
— Det är tulljakten — var kommer han nu ifrån? utbrast Rosenberg med en ton av stark sinnesrörelse. Skola vi söka komma undan eller låtsa om ingenting?
Frågan var ställd till Birger.
— Jag anser det senare vara klokast! var dennes lugna svar.
— Den hunden! mumlade Rosenberg, strök sig med han-
