Emellertid manövrerade tulljakten på ett sätt, som gjorde det osäkert vad hon förde i skölden. Men på en gång höll hon ut mot slupen, prejade den och låg snart långsides.
Jaktlöjtnanten stod själv på däck och hälsade med ett hövligt: — Mjuka tjänare, herr kapten … förlåt, att jag åter faller bevärlig!
Vilken vacker karl — så han vuxit till sig, sedan jag såg honom som sälskytt! tänkte Gabriella, ty även i ett ögonblick av största oro kan en flicka se om en ung man är vacker eller ful.
Birger och kaptenen besvarade lugnt och artigt hälsningen, varefter Rosenberg med stor kallblodighet yttrade: — Om meningen är, att herr löjtnanten ämnar hedra oss med ett besök, så hav godheten och skynda! Damerna äro frusna efter resan. Vi ha varit inåt Marstrand.
— Ja, vädret är i dag särdeles gynnsamt för lustfärder! anmärkte Arnman med ett leende, som kunde kallas fint, och härmed var han i ett hopp nere i slupen, då han först riktigt fick syn på damerna.
Vår blomstrande hjältinna satt vid sidan av den allvarliga Erika. Hennes sköna, glänsande ögon sågo fritt, kanske till och med litet stolt på den unge jaktlöjtnanten. Emellertid lät vår vän Arnman sig icke bekomma, utan sedan han, såsom en artig ung man ägnar, bugat sig för damerna, gick han, likväl på ett betydligt avstånd från dem, i befattning med sin tjänsteplikt.
Slupen genomsöktes i varje skrymsle, alla korgar och lösa kappor vändes och för varje fotsbredd nalkades tulltjänstemannen den plats, där Gabriella satt. Under tiden lät hon så naturligt som möjligt sin stora schal i djupa veck nedfalla över dynans sidor.
— Jag tror herr löjtnanten nu genomsett vad som finnes! sade kaptenen litet otåligt. Vi bli bra länge uppehållna.
