Alla dessa artiklar, vilka svagt belystes av en i kakelugnen ännu flämtande brasa, dammades och putsades med snibben av Josefinas förkläde. Gardinen fälldes ned och vaxstapeln, som stod på en stol vid sängen, flyttades upp ett varv.
Efter dessa bestyr stannade Josefina framför kakelugnen och blickade tankfull på den döende brasan, vilken inom några minuter sönderföll till kol. Hon tänkte därvid förmodligen ett och annat om sitt eget liv. Emellertid stördes hon snart i sina drömmar genom raska steg i trappan, och innan hon hunnit tänka på att själv taga i dörrlåset, öppnades det och Arve inträdde.
— Är det du, snälla Josefina, som är uppe och stökar i ordning åt mig? Alltid är du lika outtröttlig.
— Jag skulle bara skjuta spjället så att det blev varmt — men jag trodde icke, att du kom hem i afton.
— Jag tänkte, att ni hade väntat länge på mig … Hur mår mor och gamlefar? Jag gick den här vägen genom köket för att överraska mor, sen jag gjort mig litet i ordning. När maten är färdig, kommer jag till bordet liksom om jag varit hemma.
— Jag skall skicka Annika upp med ljus! sade Josefina och stängde dörren efter sig.
Då Arve blev ensam, kastade han av den fina blå rocken och tog på sina vardagskläder. Sedan gick han med hastiga steg fram och åter och märkte knappt, att Annika satte ljus på bordet och frågade huru det stod till. Det gick underligt omkring i hans huvud. En ovanlig, visst icke behaglig känsla förmådde Arve att snarare fördröja än påskynda mötet med sin mor. Han kände, att han redan nu, efter några månaders tjänstebefattning, blundat för sin plikt; och likväl kunde det fall, varvid han gjort detta, ingalunda mätas med det, då hans far begått samma förseelse. Skulden till denna senare var ett varmt och berät-
