tigat medlidande, den bästa känslan i hans själ, såsom fru Katrina uttryckte sig. Men vad var det som kommit Arve att blunda vid detta hans andra möte med Rosenberg? Visst icke medlidande, ty kaptenen satt icke med en sjuklig hustru och fyra fattiga, utsvultna barn. Han hade däremot en ung, blomstrande fästmö, som tog hans förbjudna gods i sin vård — och för hennes fagra kind och stjärnklara ögon begick Arve sin första försummelse.
Vår hjälte var ond på sig själv. Han var missnöjd med hela sitt förhållande, men det värsta var likväl, att så ofta han i tankarna genomgick händelsen, kunde han ej hålla dessa samlade kring själva förseelsen på grund av det alltför livliga minnet av den sköna rosen på Tistelön. Böjningen i hennes röst, uttrycket i hennes blick, hela hennes raska beteende och slutligen inbjudningen till ön, allt bidrog att göra honom varm om huvudet.
Nu började han övertänka om han borde omtala saken för sin mor och erkänna, att han redan fått besanna hennes varning. Men han plågades redan vid tanken på den straffande, högtidliga uppsyn, som fru Katrina skulle antaga, och hörde henne i andanom yttra: — Sade jag ej, att högmod går före fall! Själviskhet och dåraktig blindhet äro ej den sanna kraften,
Jag tiger, tänkte Arve, ty mors predikan bleve säkert värre än någon av min för detta patronessas, och sedan gör det varken till eller från om hon får veta det. Men dumt vore det, om någon av jaktkarlarna händelsevis öppnade munnen, och att tiga kan jag icke heller be dem: de skulle då själva misstänka något … Jag vånne jag hade varit slagen med blindhet, då jag steg i den fördömda skeppsslupen! Men satt hon inte där och såg på mig så stolt att någon drottning aldrig varit så vacker — och jag skulle haft hjärta att ta ifrån henne dynan, som hon så klipskt ryckte till sig! Nej, det skulle ha varit en jakt-
238
