Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/257

Den här sidan har korrekturlästs

löjtnant om minst femtio eller sextio år, som kunnat se de där ögonen och ändå vågat lägga handen på det hon tagit i sitt förvar. Ack, om Josefina vore hälften, ja, bara en tredjedels tredjedel så vacker och behaglig! Men stackars Josefina blir väl aldrig någon ros, och rosen på Tistelön — är fästmö.

En lång suck beledsagade den sista tanken. Arve hörde klockan ner i stugan slå åtta. Det var matdags. Han skyndade ned och beslöt under vägen att låta det bero av händelsen huru mycket eller huru litet han skulle omtala.

— Är du hemma, kära barn? utbrast fru Katrina med glad hjärtlighet och sköt undan halmstråna, varav hon sammanknöt små kronor åt löjtnant Per för att därmed roa honom, sedan hon gömt undan pappersdockorna. — Huru kommer det sig, att jag icke sett till dig —— har du gått genom köket?

— Jag ville överraska mor, och nu skall jag berätta, att jag gjorde ett beslag den dagen jag reste hemifrån … Men innan vi tala om det, får jag hälsa på gamlefar. Han roar sig med barnsakerna, ser jag, och mor är lika tålmodig.

Gubben Askenberg nickade vänligt åt Arve, då denne klappade honom på axeln och frågade hur han mådde. — Å, präktigt, sade han, jag har slagit hela fru systers regemente … och lagt det i vinterkvarter här i min ficka! tillade han litet saktare och skrattade själv rätt gott åt sin tapperhet.

Arve smålog sorgset. Det grämde honom att se denna beklagansvärda skugga av en fordom så manhaftig sjöman.

Josefina ordnade mellertid bordet. Den lilla familjen satte sig där omkring; och sedan gamla Annika fått det vanliga berömmet, frågade fru Katrina hur det hade sig med beslaget, och vems godset var.

— Jo, det tillhörde kapten Rosenberg, som nyss kommit

239