— Så bli hemma då! sade den lilla Gabriella, som var van att ha sin egen vilja och tyckte det just kunde anstå Anton att ha detsamma.
— Fråga far.
— Låt honom bli hemma, pappa! ropade Gabriella och sprang åter till fadern.
— Nej min lilla, han får inte bli hemma. Det duger inte, att han blir en sådan mes, som ständigt sitter och värmer sig vid spisen, medan far och bror hans ha arbete på sjön. Men lägg dig du.
Det rum, dit Gabriella med sin uppfostrarinna begav sig, utgjorde förnämsta delen av den nya påbyggnaden och var till alla delar fullkomligt olikt den svarta stugan på nedre botten. Oberäknat att det var försett med tämligen höga fönster, pryddes det med en mängd dyrbara praktartiklar. Gardinerna, av den dyrbaraste damast, smakfullt uppfästa, nedföllo i tjocka veck till den turkiska mattan, vilken likväl inte tog sig särdeles väl ut mot de många olika skeppsstolarna av grovt tillhuggen mahogny, till större delen försedda med tageldynor.
Anblicken av det hela lät ana rov från strandade skepp, och däruti skulle den så mycket mera blivit styrkt, som fått kasta en blick i det kompassfodral, vilket av Erika förvarades åt Gabriella, vars enskilda tillhörighet det var: det oansenliga fodralet innehöll de mest utsökta pärlor och andra nipper till ett högt värde.
På den stora mahognyskivan, vilken som bord var uppslagen mellan bägge fönstren i detta rum, brann i en silverlampa en klar, behaglig låga, lagom att belysa de tjocka, röda gardinerna omkring den grova eksängen, dit Erika nu ledsagade Gabriella.
— Vill inte du också lägga dig, Erika? frågade den lilla. Du sitter nu så ofta uppe om nätterna.
10
