Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/27

Den här sidan har korrekturlästs

— Jag skall sy färdig din docka, Ella! svarade Erika och började plocka fram en mängd granna lappar.

— Ack, låt mig då sitta uppe i sängen och se på. Du syr på dockan alla nätter, men hon blir aldrig färdig.

— I kväll skall hon säkert bli det, men lägg dig nu ner och sov.

— Men jag har inte läst min aftonbön, Erika!

— Det var sant, den får du inte försumma! Läs dina böner, Gabriella, och sedan skall du bedja Gud för pappa och dina bröder!


Andra Kapitlet.

Erika Malm, en rikt begåvad natur, stod så fullkomligt ensam i världen, att hon ägde varken vänner, gods, skydd eller hem.

Omkring tjugu år före den tid, vi gjort Erikas bekantskap, uppehöll sig i Stockholm en rik barnlös änkefru från landsorten. Hon medförde från huvudstaden en tre års flicka, som hon utlöst från barnhuset. Om Erikas föräldrar ägde man ej den ringaste kunskap. Ingen hade någonsin frågat efter henne; men fostermodern ersatte henne allt vad hon icke känt och ej heller saknade. Under den sorgfälligaste omvårdnad uppnådde Erika sitt fjortonde år. En god och stadig grund var då lagd för den världsliga och moraliska bildningen; men olyckligtvis dog fru Malm vid denna tid helt hastigt under en resa, utan att, såsom hon så ofta ämnat, ha förordnat något om sin skyddslings framtid.

Fru Malms arvtagare, en avlägsen släkting, hade såsom en särskild välgärning tagit Erika med det övriga; och i

11