— Jag vet, svarade Gabriella, fäste flätan bättre upp och flög så förbi Lena utför trappan.
I det ögonblick, då Birger stod på väg att gå upp till Anton, tittade Petter Lindgrens huvud in genom dörren, Han såg på Rosenberg och blinkade menande.
— Vad står på, Petter? frågade kaptenen skrattande. Har du åter fått syn på något, som sätter myror i huvudet på dig?
— Ja, kapten … titta bara ut! Jag slår mig i backen på, att han tänker att kapten har än flera godbitar åt'en.
— Är du rasande — ha vi tullsnokarna här? Nåja, nu ska de gärna få komma.
Birger och Rosenberg behövde blott kasta en blick utåt för att se den välkända flaggan, och strax därefter lade tulljakten till vid bryggan.
— Vad löper han nu efter? frågade Haraldsson.
— Han vill väl komma och tacka för sist.
— Det är bra, att Anton är däruppe! mumlade gubben för sig själv.
Sedan Birger underrättat Erika, att de fått främmande, skyndade han hastigt ned till bryggan att ta emot sin gäst.
— Efter jag hade mina vägar hitåt, yttrade Arnman, så tänkte jag, att jag en gång kunde taga mig friheten att hälsa på i all vänskap.
— Herr jaktlöjtnanten är välkommen! svarade Birger. Vi få väl det nöjet at se kronans flagg svaja här över natten?
— Ja, om det behagar kapten Haraldsson, så är det verkligen min mening.
De trädde in i rummet, och jaktlöjtnanten hälsade med god min såväl på gamle Haraldsson som kaptenen, vilken senare med ett lätt leende yttrade: — Herr löjtnanten har icke tackat mig för frukosten på Örnungen!
252
