gubbens vink fylla de tömda glasen och därtill klinga såväl med sin fästman som med gästen.
Om Josefina ändå hade så mycket behag i sitt väsende som Gabriella har i sitt minsta finger! tänkte Arve och betraktade med förtjusta blickar hur den intagande flickan delade sin uppmärksamhet mellan sitt arbete, sin fästman, far, bror och gäst. Och allt gick så ledigt, muntert och förtroligt som om det fallit av sig självt.
Han kände den bittraste avund över Rosenbergs lycka att bli ägare av en sådan skatt, en kvinna just efter hans sinne … Vad var dock att göra? Hon tillhörde nu en annan, och Arve fröjdade sig åt att blott få uppfånga en blick, ett ord — smulor från den rike mannens bord.
Men medan nu skämtet och glaset gingo kring laget, öppnades sakta dörren, och Anton stannade på tröskeln. Med ett stirrande uttryck fästes hans ögon på den för honom oväntade gruppen.
Haraldsson, som tillfälligtvis såg upp och varseblev sin plågoande, bleknade, trots den väderbitna, brunbarkade huden. Han visste, att Anton flera dagar varit i ett retsamt, feberaktigt tillstånd, och han bävade in i själen för att ögonblickets stämning skulle segra över den gnista förnuft, som fanns hos den stackars sjuklingen.
— Vem är det, som sitter där? frågade Anton, och vid den hesa, ihåliga rösten vände sig alla om.
Erika svarade med lugn ton, i det hon vänligt närmade sig Anton, fattade hans hand och såg på honom med en blick, som han nästan i varje sinnesstämning vant sig att förstå:— Det är jaktlöjtnanten, som gör oss ett vänskapligt besök, emedan han hade sina vägar hitåt.
Anton skred utan att säga ett ord fram i rummet. Då han var nära Arve, som uppstigit, bugade han sig med nästan ödmjuk hövlighet och betraktade honom länge med
254
