han jaktlöjtnanten god natt och ursäktade, att han inte kunde deltaga i måltiden.
Sedan gubben var borta, fingo Rosenberg och Gabriella den störda stämningen i någorlunda jämvikt. Birger bjöd flitigt omkring glasen. Och då Arve sent gick till sängs, svindlade hans huvud både av druvans glöd och känslans rus. Under natten sjöngo lockande sirentungor sina vaggvisor i hans öra. Om morgonen lämnade han ön under många tacksägelser för all visad gästfrihet.
Sjätte kapitlet.
Hastigt försvann för Rosenberg och Gabriella den lyckligaste tiden av deras liv. Det var vinter och is runt omkring dem, men i deras hjärtan stod våren blommande i högtidsskrud.
Mars månad var inne.
”Örnungen” reddes till en ny färd på den klarnande böljan, manskapet skrek sitt muntra ”åhoj!” och kaptenen, idel liv och verksamhet, delade de sista dagarna mellan resans tillrustning och den älskade fästmön, och hon kvävde de frambrytande tårarna för att visa sig modig än desto mera behaga honom.
Men utom Rosenberg och Gabriella funnos ännu tvenne andra personer, som med rätt bittra känslor motsågo skilsmässan. Det var Petter Lindgren och Lena.
— När jag en gång blir styrman, sade Petter en afton, då han träffade Lena i kaptenens rum, den vanliga mötesplatsen under Rosenbergs frånvaro — Lena skulle naturligtvis bädda, och Petter hade då flera göromål än som kunde uppräknas — ja, när jag en gång blir styrman …
— Vad då, Petter?
256
