— … då friar jag till den grannaste flicka i hela skärgåln.
— Men om hon inte vill ha dig?
— Å, jag skall nog se mig före, att jag icke får korgen! Men när jag nu kommer ut, Lena, och du hör stormarna tjuta och bränningarna slå som galningar mot varandra, skall du då icke tänka på mig och säga för dig själv: ”Jag undrar var Petter nu kan vara? Kanske ligger han och plaskar på en planka för att rädda livhanken, eller ha kanske valfiskarna redan slukat honom i en munsbit?”
— Käre Petter, tala icke så! När mamsell Ella suckar och säger: ”Herregud, jag undrar var Rosenberg nu är?” då tänker jag på dig, Petter! Lena förde en snibb av lakanet till de våta ögonen — hon vågade ej se på sin älskare. Men Petter, den skälmen tänkte: ”Så vacker syn får jag kanske aldrig mera se!” och därpå drog han dristigt undan den obekväma slöjan, vände Lenas ansikte mot sitt och knep behändigt den första kyssen.
— Petter, herregud, vad tänker du på — om kapten kommer?
— Ja, låten komma, om han vill! Då skall jag säga, att Lena blir min hustru och att jag därför skall vara oförtruten att få den fördömda navigationen in i skallen.
— Du menar då, att jag nu är fästmö åt dig, Petter? frågade Lena och såg helt fundersam ut.
— Ja, naturligtvis — du är nog för hederlig flicka att låta någon karl, som du icke vill ha till man, stjäla en kyss av dig. Och efter du nu ändå är min fästmö, kan jag så gott ta en till … och …!
— Nej, detta går ej för sig, Petter! Nu får vi spara den varan till härnäst, för jag är rädd, att frun ropar. Men hör du, Petter, vi säga ingenting, förr'n du kommer hem i höst! Jag räds nog ändå, när jag tänker på hur försmäd-
