ligt fader Haraldsson skall grina, då han får höra, att vi vilja gifta oss.
Ja, du kan ha rätt nog i det. Nå, det är i alla fall bra, att vi själva veta vad vi veta, och när jag kommer hem, har jag en ring åt dig, men icke mera, för nu blir jag rädd om månadshyran.
— Lena, kommer du icke tillbaka? hördes matmoderns röst från förstugan, och med bevingade steg flög den förskräckta Lena till sina andra göromål, lämnande åt Petter besväret att ordna täcket, vilket hon glömt att breda ut på kaptenens säng …
Aftonen före avresan blev ej så sorglig som dylika förberedelsetimmar pläga vara. Rosenberg och Gabriella voro båda lyckligt, nästan glatt stämda. De glömde frånvaron och tänkte blott på återseendet. Åtta till nio månader äro i alla fall ingen evighet: de kunde nog uthärdas.
— Går det lyckligt, sade kaptenen, så vill jag i största förtroende meddela dig, att jag redan nästa vår ämnar utöka hushållningen på Örnungen, om nämligen min lilla hustru skulle vilja förestå den.
— Vad, redan nästa år — det tror jag blir för hastigt. Ännu har jag ej riktigt lärt mig att sköta hushåll, och dessutom har du ju sagt, att flera år måste förflyta innan vi få tänka på giftermål.
— Jag har så både tänkt och sagt, älskade Gabriella, men kärleken … Likväl beror det på hur denna resa slår ut: den kommer att avgöra huruvida nästa vinter skall se oss förenade.
— Vad det skall bli roligt att få laga mat endast åt oss två och att ha kocken under mitt befäl!
— Blott du icke tar befälet från mig? sade Rosenberg och smekte leende sin fästmös händer, vilka under tiden förirrade sig i hans hår.
— Å, ingen fara — du vet nog att behålla det … Men
258
