hör du, käre Rosenberg, något faller mig in! Petter och Lena se så vänligt på varandra: jag menar, att vi ta henne med, sen pappa gjort bröllop åt dem. Petter skall i alla fall ha föda och hyra, och Lena kunde ju bli min hjälpreda.
— Och då kan hon vara dig behjälplig, när du är sjösjuk och alla saker i ditt lilla rike fara runt omkring. Men hur kommer det att gå då med min lilla modiga hustru — har du någonsin varit på sjön i stark storm?
— Å, jag är nog van vid storm! Den skrämmer mig icke, och det är blott när jag vet, att du ensam strävar mot den, som jag är ledsen, mer än jag vill tala om. Man skall aldrig pjunka, säger Erika, och det har hon också rätt uti … Men du svarar mig ej på mitt förslag — tyckte du icke om det?
— Jo, jag tror nog, att det blir bra, menade kaptenen, men det var bara några små svårigheter, vad utrymmet ombord vidkommer vid långresor.
— Nej, vilka då? Jag tyckte det borde vara förträffligt.
— Ja, kanske, men Örnungen är alltför liten för tillväxande familjer.
— Nu är du elak! sade Gabriella och såg ut genom fönstret.
— Nej, icke det, jag bara önskar; att vi hunnit så långt — då finge vi väl fundera på saken. Men ett helt år ligger ännu framför oss. Vem vet hur allt innan dess kan ha ändrat sig — vi är nästan för säkra på vår lycka, Gabriella!
— Mana inte fram någon oro, min vän, då är det snart förbi med mitt mod, och avskedet och sorgen och längtan och allt det där, som alltid följer på vartannat, kommer av sig självt. Gud give, att Örnungen åter låge här igen! Nu först tänker jag på huru många dagar och månader som långsamt skola gå förbi dessförinnan.