— Ja, tiden blir lång, yttrade Rosenberg med en suck.
I daggryningen var rörelse i hela huset. Vinden blåste frisk, och med rödgråtna ögon låg Gabriella i Rosenbergs famn. Tre gånger släppte den upprörde sjömannen den älskade fästmön ur sina armar men vände lika många gånger tillbaka för att åter pressa henne till sitt i avskedsstunden oroliga hjärta. — Gabriella, min älskade flicka, du blir mig ju trogen? Det var första gången han yttrade en sådan mening.
— Trogen? upprepade hon undrande. Ja, Rosenberg, jag blir dig visst trogen!
— Så reser jag med Gud. Himlen bevare mig åt dig!
Och han var borta.
Sjunde kapitlet.
De stora vävstyckena lågo färdiga att sömmas. Gabriella klippte och ställde själv och lade det ena paret lakan efter det andra i den stora kistan, där hemgiften förvarades.
Den tid var nu inne, då Örnungen väntades. Men dag efter dag gick förbi, och Örnungen hördes lika litet av som något brev från kaptenen underrättade om orsaken till dröjsmålet.
Gubben Haraldsson spanade själv varje morgon från öns högsta bergspets utåt det oroliga havet, men skakade alltid på huvudet till nej, då Gabriella mötte honom vid återkomsten. Birger började bliva allvarligt bekymrad för både vän och egendom, men han ville icke bedröva Gabriella med sina farhågor, utan yttrade beständigt goda förhoppningar på en kommande dag.
Underligt nog var Gabriella själv nästan den lugnaste.
