mer. Ordet är grymt, det skakar hela min själ, men det är utsagt, och jag har svurit mig själv ett löfte, som jag även tänker hålla, att ej mera sätta min fot på svensk jord, om jag ej återvänder dit som en någorlunda bärgad man.
Jag vill försöka att icke misströsta. Min bana har hittills ofta varit törnig, och likväl kan jag fritt och med fullkomlig övertygelse säga, att jag alltid gjort vad som ligger inom mänskliga krafter för att rädda mina fartyg, men en större kraft, mot vilken vår är en barnlek, har fattat rodret och slungat dem ned i förödelsens gap. Jag vill ej ens försöka att skildra mina känslor, då jag efter slutat blodsarbete lämnade Örnungens vrak. Du kan fatta dem, men jag varken vill eller kan uttrycka hur jag därvid var till mods. Om det ej varit för din skull, så skulle samma våg fått krossa oss bägge. Jag skulle då aldrig ha övergivit vraket.
Emellertid lever jag nu, lever för dig, du trogna, varma hjärta! Tre år — en lång tid av saknad och sorg — gå likväl så småningom förbi. Men du vet det: kommer jag ej, så stryk förlovningsringen av fingret … Nej, nej, Gabriella, vänta litet, blott en liten tid därutöver! Gud ser våra hjärtan. Min själ är hos dig, så sant du förbliver mina ögons ljus, min levnads stjärna.
Din
Carl Rosenberg.
Erika hade tillräcklig kännedom om människohjärtat
för att ej här försöka en tröst. Tiden, tiden ensam
förmådde i denna liksom i alla andra olyckor skänka första
balsamdroppen.
— Om jorden är brännande, så får en ändå gå på henne, sade gumman Arnman, då hon hörde talas om sorgen på Tistelön.
266
