I förmaket fanns ingen människa, men i nästa rum stod hennes lilla dotter och snyftade vid ett fönster.
— Varför står du här så ensam och gråter till på köpet… har Erika på något sätt varit stygg mot dig?
— Pappa har kört ut mig.
— Det var en annan sak! Vad skulle du göra på kontoret — har icke mamma sagt sin snälla flicka, att hon inte får gå dit? Men det blir alltid spektakel, bara jag är borta. Jag begriper inte vad den slynan Erika gör, som inte ser efter dig!
— Pappa är hos Erika, och där var jag också; men han sade, att jag skulle gå hit och leka; och när jag icke ville vara här ensam, tog pappa mig i armen och slängde ut mig. Hon ville följa med, men det fick hon inte, för pappa sade, att hon skulle sy fast en knapp i hans väst.
— Stanna här! Mamma skall nog taga reda på saken, och du skall få en stor tallrik smultron, för att du är mammas rara pulla.
Fru N— sprang till Erikas kammare. Vid dörren stannade hon. Där inne var allt så fullkomligt tyst. Hon tog i handtaget. Dörren var reglad inifrån. Hon skrek till Erika att ögonblickligen öppna.
Då frånsköts regeln; men icke Erika, utan konsuln själv visade sig.
För några ögonblick stodo man och hustru tysta mitt emot varandra.
— Erika är inte här. Gör lagom väsen för ingenting!
— Ingenting, upprepade fru N—, ingenting? Står icke fönstret öppet: det är ej mera än tre steg till trädgården. Men hon skall straffas, hon skall ur huset på stunden, på ögonblicket!
Konsul N— var en lättsinnig, kanske en dålig karl, men hkväl ej så dålig, att han längre förmådde höra den oskyl-
