— Det gör mig innerligen ont om henne! yttrade Josefina. Tre års väntan i ständig ovisshet är ej ett avundsvärt öde.
— Jag tycker det skulle vara en stor glädje för henne, om hon kände dig, Josefina! Såvitt jag vet, har hon ingen jämnårig att meddela sig med. Om mor icke vore så underlig med sin motvilja för tistelöborna, skulle jag övertala dig att en gång följa med dit.
— Kors, så du talar, Arve, kunde jag resa dit med dig — ginge det an? Josefinas stränga vana vid den yttersta noggrannhet i allt, som rörde det passande, vägde mot det livliga begäret att själv få se den högt prisade ”rosen”.
— Varför icke — vad ont vore däri?
— Ont, nej, det förstås! Jag tänkte icke heller, att det vore ont — jag menade blott om det riktigt passade sig.
— Helt säkert. Härute i vår enkla skärgård tänker jag allting passar, som ej strider mot det rätta och anständiga.
En ovanligt hög färg svävade över Josefinas ansikte. — Om din mor tilläte det, Arve, så erkänner jag, att denna lilla resa skulle roa mig mycket, men denna gång är det ej värt att nämna därom, ty nu får hon myror nog, när du meddelar henne din handelsplan. I fall ditt ärende däremot lyckas och du på något vis vill höra efter hos fru Haraldsson, om jag vore välkommen, då tror jag nog, om förslaget komme från henne, att mor skulle bifalla det för att glädja mig.
— Alldeles, Josefina! Nu vet jag hur jag skall ställa det och hoppas, att du en annan gång får göra mig sällskap. Och att du blir välkommen, det vågar jag ansvara för.
— Då är allt bra! sade Josefina. Men jag måste nu titta in till gamle löjtnanten och se om han somnat.
