väl låta sig särdeles bekomma av detta missöde. Och om så ledsamt varit, att jag träffat honom ensam, hade jag väl fått resa hem med oförrättat ärende.
— Han menar ej hälften så galet som det låter! svarade Birger. I alla fall hade Erika och Ella icke släppt honom utan att han tecknat på, men nu är det bäst som det var … När gör vi oss klara till resan?
— Så fort som möjligt — gärna i morgon dag.
Birger gav sitt handslag därpå, och nu var saken uppgjord.
— Det är bra vackert, att herr Arnmans gamla mor vill åtaga sig rörelsen! yttrade Erika. Det blir icke litet besvär och bryderi. Hon måste vara utmärkt rask och människovänlig, den goda fru Arnman.
— Ja, hon är gudskelov bägge delarna, men ålderdomen tager i alla fall en dag ut sin rätt, och hade hon icke en så snäll och vänlig hjälparinna i huset, så läte det sig svårligen göra. Men mamsell Karlmark, en stackars fader- och moderlös flicka, har själv så mycket prövat brist och bekymmer, att hon förstår andras. Hela hennes hjärta är välvilja och deltagande, och hon är lika livad för vår plan som jag.
Följande dag företogs den bestämda Göteborgsresan. Och rikligen försedd med alla erforderliga förnödenheter återvände Arve vid veckans slut till fiskläget.
Snart öppnades rörelsen i gumman Arnmans hus, och själv stod hon vid sin disk med mjölsleven i hand. Josefina, rask och oförtruten, mottog och vägde fisken, vilken under hennes tillsyn insaltades eller torkades, allt efter dess olika egenskaper. Och när om aftonen alla fiskarhustrurna med ljusa ansikten troppat av hemåt den ena med sin mjölkappe, den andra med en fläskbit, den tredje med en sill och nästan alla med en liten påse potatis, slog gumman Arnman igen sin lilla bod, vilken var avplankad i själva stugan, och den lilla familjen församlade sig omkring aftonbordet.
Emellertid fortgick icke den nya rörelsen utan åtskilliga för-
