Triumferande såg emellertid patron Holmgren sin bod överfylld av folk och alla sina vindar av fisk. Men Arve hade rätt: våren kom, varorna voro slut och vid de nyas ankomst fann patron Holmgren rådligt att sluta den dyra leken. Först ökade han priserna i smått, men efter hand stegrades de till det gamla, i förhoppning att han nu åter hade folket fast. Men uträkningen slog fel. Arnmans höllo sina jämna priser, och ehuru med blyga, litet förlägna ansikten, som fru Katrina icke låtsade märka, återkommo fiskarhustrurna tid efter annan, och snart blomstrade den nya rörelsen livligare och med varaktigare utsikter än i själva början.
— Hade jag ej rätt? sade Arve, då folket ånyo trängdes fram och åter i förstugan.
Tionde kapitlett.
Tvenne av Gabriellas prövningsår hade förflutit. Arnman fortfor att under sina kryssningar i skärgården stundom besöka Tistelön, där han, väl anskriven hos gamle Haraldsson för den punktlighet, varmed han inbetalte sina räkningar, och den drift och klokhet, som utmärkte alla hans företag, beständigt såg sig mottagen med synbart nöje.
Endast Anton skydde allt förtroligt närmande till den vänlige och artige jaktlöjtnanten. Så snart han fick se en skymt av tulljakten, satte han sig i sin båt och rodde utåt öns andra sida, där han liksom fordom satt hela dagen vaggande och sjöng Näckens visa, medan han mekaniskt skötte metspöt. Om vintern lämnade han spisvrån och gick på sin kammare när Arnman kom, och ehuru han år från år blev beständigt mera grubblande och sluten, hade man likväl ej på långliga tider avhört något oroande utbrott.
