Josefinas och Gabriellas bekantskap hade snart övergått till ett förtroligare förhållande, och de voro så nära förenade som tvenne flickor med deras olika lynnen kunde vara. Fru Katrina såg väl icke med nöje Josefinas förnyade besök på Tistelön, men sedan hon en gång i en särdeles vänlig stund givit sitt bifall till det första, fördrog hon de andra, ty Josefina behövde i alla fall att någon gång få roa sig.
Vad Arve beträffade, hade han, såsom fru Katrina uttryckte sig, vuxit ur barnskorna; och oaktat all den vördnad, han visade sin mor, måste hon dock låta sig nöja med att mannen fick styra och ställa sina egna företag. och i följd därav blev det ingen uppståndelse, då han talade om att resa till Tistelön eller berättade, att han kommit därifrån.
En sak bidrog också mycket till att lugna fru Katrina, nämligen den, att Gabriella var förlovad. Hon trodde sin Arve för väl och kände ej tillräckligt människohjärtat för att veta vilket olyckligt behag det förbjudna äger; kortligen: Arves håg kunde ej stå till en annans brud. Och om det någon gång föll henne in, att det ändå icke vore en omöjlighet, kände hon sig likväl säker att Arve hade för mycken heder att ej taga vara på sig. Fru Katrina var även för klok att söka forska efter det hon ej ville finna, och suckade hon någon gång eller skakade på huvudet vid ett och annat, funnos därtill inga andra vittnen än balsaminerna.
En förändring under denna tid måste vi ännu omnämna, vilken kändes blott inom Arnmanska huset, men synnerligast för fru Katrina. Hennes vän, hennes trogna sällskap, slumrade sedan ett år tillbaka under den enkla vård, som Arve tacksamt rest till hans minne.
Gumman Arnman, alltid undergiven i glädje som i motgång, led tyst av sin saknad, men var gång hon, vid öpp-
282
