— Jag lämnade honom icke död men har anledning att tro, att han nu snarare vandrar i himlen än på jorden. Då, på hans trägna förfrågan efter en svensk skeppare, en av hans bekanta skaffade reda på mig och förde mig till honom, fann jag honom angripen av en svår feber. Jag kunde endast dröja få minuter, och dessa begagnade han att av mig taga det löftet, att jag vid återkomsten till Sverige själv skulle besöka ön, där hans fästmö bodde, och säga henne, att antingen han doge eller, mot all sannolikhet, finge leva, var hon målet för all hans strävan, alla hans tankar. Vore det Guds skickelse, att han komme upp igen, hoppades han icke allenast vara hemma vid utfäst tid, utan han ville även dessförinnan skriva till sin fästmö, så snart han kunde föra pennan. Emellertid var detta det enda minne, som tiden tillät mig att hemföra.
Kapten Kocher upptog härvid ett par små snäckor av sällsynt skönhet. — Jag tog dem ur hans egna händer! försäkrade han och lade dem i Gabriellas.
Med ansträngning hörde Gabriella budskapet. Under dessa hennes första prövningsår utvecklade hennes unga själ sina krafter och liksom härdades och bereddes för de slag, framtiden förvarade. Ovisshetens kval äro emellertid kanhända ett av de svåraste, mest nedtyngande för det mänskliga sinnet. En bestämd olycka kunna vi, så att säga, se i ansiktet, men en anad, där fruktan och hopp slitas om herraväldet över vår själ, en sådan är värre, ty den lämnar icke det lidande hjärtat någon rast eller ro.
Gabriellas bröst arbetade tungt. Varma tårar föllo på Rosenbergs gåva. Hon varken ville eller förmådde skilja sig från hoppet, men hon kände hela smärtan av en kommande tid, tillbragt under ovisshetens slitande strider.
— Jag är ledsen, sade den hederlige kaptenen, att jag åtagit mig ett så bedrövligt ärende, sannerligen är jag icke
