och hela huset ha fått pestsmitta — och sedan herrn fört hit sitt kram, blir det allt bättre!
— Vad för kram menar du, stackars gosse? frågade kaptenen och fixerade honom.
Anton skrattade hemskt. Jag menar nyheterna om Rosenberg, ty de uträtta mera ont här än någon begriper. Men jag ser det alltihop.
— Låt honom vara! bad Haraldsson. Det är min yngste son. Han är tyvärr … Gubben blinkade med ögonen; han tordes ej reta den farlige sjuklingen genom det gamla påståendet.
— Ah, säg ut far, utbrast Anton och hans kinder flammade av vrede såsom alltid, då Haraldsson ville åtaga sig förklaringen över hans tillstånd, ja tala ut, berätta gärna, att jag är galen, men att ni är för klok att skicka mig på dårhuset!
— Gå upp på din kammare, Anton! sade Erika strängt. Detta var ett medel, som hon sällan begagnade, men med det välde, hon ägde över honom, lyckades det även nu.
Sakta mumlande några otydliga ord, smög han nu uppför trapporna till sin kammare.
I den förvirring Antons utbrott ställt till med, satt Gabriella glömd av alla utom av en enda person och denne ende var Petter Lindgren. Petter var den raske skeppsgossen, var nu bliven välbeställd båtskeppare på en av Birgers vedskutor. Sedan han sista gången nödgades skiljas från sin kapten, hade han för alltid slagit navigationen ur huvudet och, med den säkrare utsikten till hustru och egen stuga, antagit Birgers anbud. Han utgjorde nu en av dennes bästa och pålitligaste karlar. Nyss hemkommen från en av sina småturer, hade han kommit in osedd. Utan att varken tänka på eller bry sig om det passande eller opassande, fattade Petter Gabriellas hand och sade enkelt: — Mamsell Ella, här är också ett hjärta, som sörjer den