met, och nog skola vi få reda därpå. Jag vill icke spara någon möda för att trösta den stackars fästmön.
Sedan båten, som bortförde den främmande kaptenen, gått till segels, skyndade Erika upp till Anton. Han hade icke visat sig sedan föregående dag.
— Öppna, Anton! sade hon och knackade på den tillreglade dörren. Jag har varit här flera gånger … lås upp!
— Nej, tack — jag vill vara ensam! hördes det korta svaret.
— Men jag vill nödvändigt tala med dig — var nu icke envis, utan låt mig slippa in! Du är ju alltid snäll och gör vad jag ber.
— Och till tack därför befaller du över mig, liksom jag vore en stackars hund! Nu kan du stå där utanför och känna hur det smakar. Jag bryr mig icke om dig.
— Du gör mig ledsen, Anton! sade Erika med sin mildaste röst. Vet du ej, att ingen håller av dig som jag — minns du icke, att det var du själv som i går tvingade mig till stränghet.
— Men vad har du för rätt att upphäva dig över mig? Är jag icke min egen herre här såväl som Birger — har jag ej så stor del i ön och tjuvgodset som han? Gå du din väg! Jag skrattar åt Birgers vrede. Jag är nu herre själv.
Erika suckade. Detta var en ton, som Anton aldrig förr tagit sig, och hon fruktade icke utan skäl, att den var förebud till förändrat tillstånd, varvid han kunde bli svårare att tygla än under sitt hittillsvarande sinnestillstånd.
— Ja, sucka du! hånade Anton innanför. Jag har också suckat, må du tro — å, du skulle aldrig kunna räkna alla suckar, jag gjutit. Men du … fy, är det ej skamligt att du håller huvudet så upprätt, liksom du ej vore hustru åt en … tacka mig, att jag icke säger vad för en …
— Tyst, svarade Erika med befallande röst men darran-
