de hjärta, tyst och öppna! Är du så otacksam, att du icke mera erinrar dig alla nätter, jag vakat för din skull, och alla tårar och suckar, du kostat mig under din långa sjukdom?
— Det är sant, sade han med nedstämd röst, den gången gjorde du mycket för mig. Han öppnade och Erika tillslöt dörren efter sig.
Hennes utseende, som förrådde smärta och bekymmer, grep Anton. — Var ej ledsen, Erika, förlåt mig, att jag var stygg mot dig! bad den stackars, snart besegrade sjuklingen.
— Jag förlåter dig gärna, Anton, ty du vet icke vad du ibland säger. Ibland åter roar dig det syndiga och avskyvärda nöjet att spela en fullkomlig dåre. Detta är dåligt av dig. Varför uppträdde du som i går, då den främmande kaptenen var här?
— Jo, för det, att jag kände på mig att Rosenberg lever. Och sedan — men det är oss emellan — överfölls jag av en aning, som jag ofta har.
— Vilken aning? frågade Erika, svagt fattande Antons tankegång.
Men han svarade undvikande: — Är du icke så klarsynt som jag! Säger ej Birger, att du är den klokaste kvinna i världen — vad behöver du då fråga?
— För att jag icke förstår vad du menar, men jag önskade veta det.
— Jag är en fåne — jag vet ingenting, som är värt att höra för de kloka.
— Nu är du åter elak, och det utan orsak. Säg mig, om du håller av mig, vad är det du funderar på? Du ser ofta längre än vi, det har jag förut märkt.
— Nå, då skall du få veta det, fastän det är skam att du ej likasåväl som jag sett, att jaktlöjtnanten fäster ögonen på Ella såsom när en har begärelse till sin nästas egendom.
290
