hon icke ur huset innan jag återkommer i afton, så skall hela staden få veta varför jag kör bort henne!
Med fullkomligt lugn och stadig röst svarade Erika: — Jag är oskyldig, men jag skall gå.
— Ja, gå, gå… jag undrar just vad hon skall taga vägen. Hon ämnar väl lita till konsulns bistånd — men försök inte det!
— Jag tänker inte lita till konsuln. Jag vill gå fattigare än jag kom hit!
Fru N— visste inte själv vad hon tänkte, men säkert var det en flyktig förmodan, att Erika skulle vara ur stånd att verkställa sitt yttrade beslut.
Fru N— klädde om sig. Därefter tog hon sin mans erbjudna arm, sin lilla dotter vid handen och återvände till sällskapet.
På vägen yttrade konsuln: — Jag hoppas du lugnat dig. Fann du Erika?
— Ja! svarade frun lakoniskt.
— Nå?
— Vi kan väl tala om saken i afton! sade hon undvikande.
Ämnet återupptogs icke förrän på morgonen, då man med bestörtning fann att Erika gjort allvar av sitt beslut. Redan om aftonen, strax efter herrskapets bortgång, hade hon lämnat huset, utan att giva någon upplysning om vart hon tagit vägen; och först efter flera veckor, då hon genom en bekant i staden lät uttaga sitt prästbetyg för att flytta till en annan ort, blev det bekant, att hon sökt och funnit en fristad i skärgården.
