som agnar för vinden, ty kommer det så långt, att han väl får hopp om henne, då styr honom ingen … nej, då styr honom ingen! upprepade gumman Arnman halvhögt.
Första syn, som mötte vår jaktlöjtnant, då han omkring middagstiden satte foten på Tistelöns brygga, var Anton, vilken, orörlig som en bildstod, lutade sig över ledstången. Hans blick stirrade, med ett vildare uttryck än Arve förut blivit varse, utåt sjön, och ett leende, bittrare än tårar, låg på hans läppar.
Det var en underlig värld som levde och rörde sig inom den sinnessjuke ynglingens hjärna. Stundom trängde hans blick vida skarpare än någon annans genom de förhållanden, som omgåvo honom, men vad han såg retade tyvärr den gnagande smärtan, vilken aldrig lämnade honom ro. Och den strid, som han eller, rättare sagt, förnuftsgnistan kämpade med hans grubblande inbillningar, att endast angivandet av mordgärningen vid Paternosterskären kunde förskaffa honom frid, var så tärande, så förstörande, att det bräckliga verktyget för hans oroliga själ ständigt blev allt svagare, utan att han likväl kände eller vårdade sig därom. Hans djupa tillgivenhet för Gabriella återhöll honom beständigt, då hans inbillning förespeglade honom den salighet, som han själv skulle få njuta, om han hade mod att uppoffra henne jämte de andra. Ja, för Gabriella ville han liksom en fördömd gå och vänta på förlossning utan att någonsin vinna den.
Men sedan han fått i sitt huvud, att Gabriella kände mera intresse för Arnman än han önskade, och vid tanken på den rysliga möjligheten, att de framdeles kunde träda i brudstol, blev frestelsen att själv få frid allt större, och den antog allt mera kravet på plikt och nödvändighet, ty för en så himmelsskriande synd som den, att se henne vigd med den mördades son, kunde aldrig förlossning vinnas. Komme det så långt, då …
296
