sina hemska skratt och gav Arnman en skarp blick, vilken bragte dennes blod i häftigare omlopp.
— Rolig, hur så — vad vill det säga — vem skulle finna underrättelsen om en bra karls död rolig?
— Den, som önskar bli hans efterträdare, tänker jag … men jag vet ej, vem som önskar det.
Vår jaktlöjtnants ansikte rodnade starkt. I plågsam förlägenhet ville han gå förbi en person, med vilken det ej lönade mödan ingå i ordstrid, men Anton hindrade honom, och i det han med en lömsk förtrolighet drog Arnman åt sidan, viskade han: — Herr löjtnanten vet ju, att ryktet icke alltid är att bygga på. Den här gången ljög det — ty Rosenberg lever.
— Gör han det? frågade Arve, och kunde ej hindra en ryckning i ansiktsmusklerna.
— Ja, var det icke fan till knep av honom! sade Anton skrattande och gnuggade händerna av förnöjelse vid åsynen av jaktlöjtnantens sinnesrörelse.
Lyckligtvis hade Erika från fönstret blivit varse tulljakten och märkt, att Anton uppehöll Arnman. Hon skyndade ut, men ehuru ett par veckor förflutit efter samtalet med Anton, kände hon likväl en hemlig bävan vid jaktlöjtnantens åsyn, och icke utan ansträngning fann hon den vanliga tonen:
— Välkommen löjtnant … Birger har rest till Göteborg, men var så god och stig in ändå och besök oss i vår bedrövelse!
— Jaktlöjtnanten kommer hit för att trösta oss! yttrade Anton, innan Arnman hunnit säga ett ord.
— Det är ju välvilligt, och jag tycker, du borde tacka honom därför! yttrade Erika med en lugn, tillrättavisande blick. Men nu var Anton ohjälplig, och därför avbröt han utan krus Arves till Erika hövligt framförda ursäkt över att kanhända ha kommit olägligt, med en försäkran om att
298
