det var alldeles tvärtom, ty — Birger, som rest till staden, hade kanske, när han kom hem brev från kaptenen, och det skulle säkert fägna löjtnanten att få höra något ur detta, innan han reste härifrån.
— Jag förstår icke vad som kommer åt honom? sade Arve misslynt. Man kan höra av hans ton, att han är fientligt stämd mot mig. Jag har väl aldrig stått synnerligt väl hos honom, men i dag är han särdeles retsam och svår.
— Löjtnanten får vara god och ha fördrag med den stackars sjuklingen — han rår icke för vad han säger! viskade Erika sakta tillbaka.
Anton hade hört henne, och med en föraktlig blick såg han efter Erika. — Hon är ej ett grand bättre än de andra, mumlade han, och för hennes klokhet, som Birger prisar så högt, vill jag ej ge så många sandkorn som kunna rymmas i en fingerborg! Han gick upp på sin kammare och satte sig att leka med sin grönsiska, vilken han lärt åtskilliga små konster och i vars lilla huvud han tyckte sig finna mera sunt förnuft än hos människorna.
Emellertid satt nu Arnman jämte Erika i dagligrummet och hörde hela berättelsen om kapten Kochers besök. Med en värme och en livlighet, som kanske icke gav Anton efter i list, ehuru den uppenbarade sig på annat sätt, beskrev hon Gabriellas smärta och kval och överdrev utbrotten därav. Hon tecknade den unga fästmöns lidande vid blotta föreställningen om Rosenbergs död. Och slutligen gick Erika i sitt nit därhän att påstå, att hon vore fullkomligt övertygad om att Gabriella i händelse olycksposten bekräftade sig, aldrig mera skulle kunna älska någon, ifall hon ens överlevde förlusten av Rosenberg.
— Det har likväl, sade Arve med något osäker röst, förekommit mig som om mamsell Gabriellas kärlek ej hörde till det överspända slaget. Jag har tyckt, att hon alltid
